Jani..
Jag vet inte vart jag ska börja och jag vet inte varför jag sitter här och gråter just nu..
jag kan lova er att den här klassen en bland dom bästa i historien, allting känns så natruligt med dom. Att känna sig som hemma med dom här människorna är otroligt. Jag trodde aldrig att jag skulle känna sähär nu när jag tänker på att det är över, för det är det verkligen.. det är helt slut nu och aldrig har jag varit så rädd att förlora varenda liten en i denna klass som jag är nu. Jag kommer inte gå med någon som jag går med nu. Jag vill verkligen bara spola tillbaka tiden och njuta lite mer av den glädje och humorn vi har i våran klass och all kärlek man fått av alla. Att sitta att säga att det är sista gången vi alla kommer vara en klass i morgon när vi sitter på avsultningsmiddagen och att det är sista gången vi kommer känna den trygghet som vi verkligen har är bara hemskt för det får mig att förstå hur bra vi haft det. Att råka kalla lärarna mamma eller pappa är helt natruligt nu förtiden. Att inte få säga fetto eller hora eller något annat jävligt taskigt som vi verkligen gör känns förjävligt. Att inte kunna sjunga i matkön eller skrika att dom ska ta maten fortare känns ännu förjävligare. Men att inte få kalla min klass för min klass längre känns värst..
Men ni kommer alltid vara speciella, för det är vi som är vi och vi kommer alltid vara vi.