Jag ligger här i sängen och känner mig lycklig, för visst ser jag rätt lycklig ut nu för tiden? ni som känner mig liksom? jag har ju inte alltid mått som man ska må och det har påverkat många i min omgivning. Jag har haft perioder då jag velat sluta med allting, bara lägga av helt med allt jag brukade brinna för. Jag stängde ofta in mig i mig själv och pratade inte ofta om hur det kändes, vad som kändes fel, för ärligt så visste jag inte heller vad som var felet. Men nu, nu äntligen kan jag andas ut, jag kan känna att jag kan vara mig själv igen, jag är inte beronde av någon, jag känner aldrig någon ångest eller ånger vad jag gör. Jag litar på mig själv, jag vet att jag fortfarande gör fel och är riktigt grinig ibland men det är vi alla. Så här fri har jag inte varit på 4 år, jag har slutat tänkt på det oviktiga i livet, jag har slutat brytt mig om dem som sårat mig, om och om igen. Jag är inte rädd att jag ska göra fel igen, gå tillbaka dit jag var, för nu litar jag på mig, jag vill aldrig mer gå tillbaka, jag vill aldrig någonsin bli sårad igen, inte på samma sätt som jag blivit. Nu vet jag vad jag vill, det visste jag inte förut, jag vet nu att jag är jag och ingen kommer kunna ändra mig igen, ingen kommer kunna ta ifrån det jag känner och ingen ska någonsin få stampa på mig igen, leka med mina känslor, eller svika mig.

 

Jag ska aldrig ta tillbaka någon som sårar mig, någon som sviker mig eller någon som går bakom min rygg, kompisar som killar, INGEN ska få göra mig illa igen.

Med detta inlägg vill jag bara berätta för er att jag älskar mitt nuvarande liv, och det är stort för mig att säga det, det är stort för mig att kalla mig själv lycklig. Jag vill alltid vara lycklig, jag vill alltid känna mig omtyckt med dem jag umgås med. Tiden är för kort, för kort att vara svag och för kort för att ångra. Man måste börja leva nu och visa vem man är för annars tappar du bort dig själv, jag var nära, men jag hittade mig själv och jag lät mig själv vara lycklig.