åååh jag får panik!

Här sitter jag medan mina vänner som har pojkvän pratar om vad de ska ge dem i allahjärtansdagpresent. Ah nej men förgudsjävlaskull. Jag vet ju att det är 1000 andra människor som är ensam denna dag men alltså jag känner ett behov av att känna kärlek snart. Jag vill också vara kär, nykär, i någon som ingen annan känner, någon som inte hört massa saker om mig innan dem träffar mig. Vill att någon ska bry sig om vart jag är och vem jag är med, vill att någon ska va svartsjuk när jag är med andra och jag vill att någon ska längta efter mig, och jag vill längta efter någon. Jag vill jag vill jag vill. ååh vad jag vill mycket.

Finns människor som inte har vänner eller någon familj och klart man ska vara lycklig över att man har allt detdär men när man haft allt det där hela sitt liv så är det svårt att kolla upp och ta vara på det. Jag vill kunna känna mig lyckligtlottad över allt jag har men ändå väger allt det jag inte har över ändå. Jag är en ensam själ här , enligt mig själv, enligt andra är jag förmodligen inte det.
Det ända jag vill är att känna, känna känslor igen. Under 1 år har jag inte känt någonting. Jag är dubbelt så mycket gladare men jag har inte känt något för en annan människor, inte som jag kunde göra förut. Jag vill känna något jag aldrig känt, fast det räcker med att bara känna. Känna någonting