Dagens träning gick super bra. Kunde dock inte springa pga mitt lår som jag måste ha överanträngt då jag sprang så fort i måndags. Försökte ta mitt rekord runt sjön som ligger på 19 minuter, men då får jag ju även tänka att jag var fotbollsspelare då och mycket lättare. Jag tänkte absolut inte efter när jag satt det målet. Men nu är målet att klara under 23 minuter, och det fixar jag om två veckor hade jag tänk. Skall köra en hel del intervaller på gymmet, för då får jag upp flåset och pulsen vilket bidrar till bättre kondition.

Sen vill jag även säga att livet är bra orättvist, jag som älskar älskar älskar att springa och spela fotboll fick problem med benen och Carina som älskar älskar älskar att köra med vikter i alla slags former har nu fått sånna problem med ryggen så att hon inte kan göra det. Tänk om vi kunde få tvärt om då, att hon fick ont i benen och jag i ryggen, då skulle båda varit nöjd, om vi nu måste ha ont någonstans. Det tar död på mig att se Carina såhär nedstämd. Det var ju hon som sa till mig innan jag operarde mig att allting skulle bli bra, och jag skulle kunna springa flera mil efter operationen. Nu är det ombytta roller.. jag kan göra allting nu, jag kan springa och jag kan lyfta. Jag vill bara att Carina jag och Jullan ska vara frisk samtidigt så vi kan börja göra allt det vi sagt att vi ska göra. Jag vill att Carina ska stå framför speglarna och lyfta sina tunga vikter medan jag och jullan trampar på våra crosstrainers. Jag vet att Carina kommer bli frisk, och jag vet att vi kommer göra alla dem saker vi sagt, men varför måste folk som älskar att träna få massa motgångar? jag förstår inte det.