Jag skulle aldrig påstå att jag är bättre än någon annan, att jag har lyckas bättre än andra. Jag skulle aldrig någonsin påstå att jag är starkare eller snabbare en någon. Men en sak vill jag säga, jag har en jävla vilja, och är en sån sjuk vinnarskalle, så ger jag mig in i något, finns det inte något stopp. Jag kan aldrig någonsin förstå att jag gick flera månader utan träning förut, nu är träning min vardag, jag andas träning, jag lever för träning. Jag kan vakna upp på en måndag och vara GLAD för att jag vet att det är en ny träningsvecka. Finns inget bättre än att skriva upp mål varje vecka om olika saker jag ska klara inom 2 veckor. Jag skäms inte över att säga att jag är stolt, stolt och jävligt lycklig över min förändring. På något konstigt sätt är jag glad att jag fick problem med mina ben, för annars skulle aldrig mitt liv se ut som de gör just nu. Jag uppskattar mina friska ben så oerhört mycket. Den 1 februari står jag där, och tar mitt första löpsteg sedan så länge jag kan minnas. Och jag ber till alla gudar i världen att jag inte kommer känna någon smärta, om jag ej känner smärta kan man säga att mitt liv är fullbordat