Om jag inte innan visste vad stress och panik var så vet jag det nu, de senaste dagarna har jag verkligen fått perspektiv och en inblick i vad dessa ord betyder. Jag är så besviken, arg och ledsen på mig själv. Att jag låtit det gå så långt att jag nu, sista månaderna i gymnasiet inte kan njuta, utan bara stressa och ser inte alls fram emot någonting. Jag är så irriterad att jag inte tog tag i den där jävla matten förra året, att jag inte gjorde alla prov och kunde fokusera på det kurserna jag har nu. Jag är så besviken att jag inte fattat bättre, att jag inte fattat att det skulle bli såhär. Jag vill kunna njuta och se tillbaka på denna sista tid som någonting bra och roligt, men som det ser ut nu vill jag aldrig blicka tillbaka. Och jag blir så ledsen när jag tänker på att jag snart kommer måsta prioretera bort träningen vissa dagar pga skolan, och när jag tänker på det, då tänker jag på magaluf, och i magaluf skulle jag ju vara nöjd och stolt över mig själv, det var ju det vi sa. Och när jag tänker på det, då blir jag så stressad att jag kan börja gråta. Jag har så svårt att slappna av, inte ens under träningen kan jag tänka på något annat än skolan. Jag vet att jag måste klara det, och jag vet att om jag inte gör det, då kommer jag göra så många besviken, jag kommer göra mig själv besviken. Jag VÄGRAR springa ut på trappen och veta att jag måste tillbaka efter sommaren och skriva något matteprov, jag kommer aldrig förlåta mig själv då. Jag vill springa ut på den där trappen och tänka "Fyfan, jag gjorde det, JAG, TEA DAHL gjorde det" och jag ska göra allt det krävs för att jag ska kunna tänka så. Men just precis idag, känns det som om ingenting kommer lösa sig.